Hem
Om oss
En Kvart Om Dagen
Böcker
Nyheter som kommer
Köpinfo
Kontakt
Länkar
Kul & skoj
Kunder & Partners
Åsikter och Debatt


Fallerejbloggen

hittar du


HÄR>>>

Artiklar:
  1. Numera har varannan unge diagnos...
  2. Vänta inte och se...
  3. Förälder - våga bry Dig!...
Gunilla Derup-Blomberg
Fler och fler barn utreds och får en diagnos. Hur kan det komma sig?

Jag har svårt att tro att det faktiska antalet verkligen är fler. Snarare är det nog så att "den nya skolan" gör att fler och fler barn helt enkelt faller igenom. I "den gamla skolan" när man i betydligt större utsträckning tillämpade katederundervisning, hade barn med problem ändå en rimlig chans att hänga med. Varje elev hade en egen bänk. Idag sitter eleverna ofta i grupper vid bord och böcker förvaras i hurtsar som ofta står längs en vägg. Grundtanken med detta är väl att barnen ska röra på sig när de ska hämta sina böcker, men man har väl kanske inte riktigt tänkt hela vägen. Situationen i ett klassrum där 30 elever ska gå omkring för att hämta böcker och papper, knuffa till varandra på vägen och kliva över varandras väskor, bäddar ju inte för någon vettig arbetsmiljö. De barn som är i extra stort behov av lugn och struktur mår ju självklart inte bra . Att sitta i grupper kan ju vara både trevligt och praktiskt, men kanske inte alltid. De "stökiga" eleverna som pratar, petar, skriver av andra och på annat sätt stör, blir ju ännu "stökigare" om de sitter alldeles intill och vid samma bord. Detta är ju inte rätt mot någon. Inte mot den som blir störd och inte heller mot den elev som har svårt redan innan med koncentration och fokusering.

I en 5:e klass var man 29 elever och därav 18 pojkar. Det var en stökig klass där läraren hade problem att göra sin röst hörd. Man gjorde ett experiment på inrådan av föräldrarna i klassen. I källaren på skolan förvarades skolbänkar av den gamla modellen. Man bar upp dessa och ställde ut dem på klassiskt vis i klassrummet så att varje elev satt ensam och med sina saker i bänken. Man ordnade också stiftpennor till alla elever. Resultatet var att ingen behövde springa omkring, varken för att hämta saker eller för att vässa pennor. Prat och petande upphörde och läraren kunde börja undervisa igen.

Katederundervisning eller eget forskande.

Av någon outgrundlig anledning verkar dessa stå i motsatsförhållande till varandra. Antingen eller. Antingen undervisar man enligt den gamla modellen med en lärare som mässar - korvstoppning - tråkigt. Eller enligt den nya modellen där eleven själv ska ta ansvar för sitt lärande, forska, göra sina egna läroböcker, arbeta i grupp m.m. Det finns de som hävdar att det idag är förbjudet att undervisa enligt den gamla modellen.

Jag tror att den nya modellen fungerar bra och känns stimulerande för de flesta elever på gymnasienivå och att man bör träna på det sättet att arbeta i grundskolan. Men - att köra stenhårt på den nya modellen redan i fjärde klass...Vissa barn klarar inte av att organisera och strukturera eget arbete. Förvirring och osäkerhet uppstår med otillfredställande resultat och dåligt självförtroende som resultat. Man får kunskapsklyftor som är avsevärda.

exempel: Man ska göra sin egen biologibok. och ska forska om fiskar

Det barn som läser och skriver obehindrat, kan söka information och som kanske dessutom har föräldrar som hjälper till kan lära sig väldigt mycket om till exempel torsken. När de andra barnen redovisar om sina fiskar kan den här eleven göra anteckningar och på så vis tillgodogöra sig information från de andra eleverna.

Det barn som har svårt med läs- och skrivning, som kanske inte klarar av att organisera sitt arbete och inte har föräldrar som hjälper - den eleven lär sig betydligt mindre om till exempel torsken. När de andra redovisar blir det inte speciellt mycket antecknat och ibland kanske inte ens läsligt med resultatet att den här eleven i princip inte lär sig någonting.

Dessa "problembarn" hamnar ibland i specialgrupper, ibland hos duktiga specialpedagoger och ibland hos mindre duktiga lärare som fått uppgiften sig tilldelad. En del traggar vidare i klassen och kommer mer och mer efter de andra. Det händer ju då och då att skolpsykologen blandas in och man skickar barn för utredning. Som förälder reagerar man ju på att sitt barn inte hänger med, man undrar varför och söker hjälp. En del föräldrar kommer till insikt om att enda sättet att kunna kräva hjälp från skolan är att barnet får sina problem på pränt.

Nej, jag menar INTE att diagnoserna skulle vara felaktiga, eller att ADHD inte finns. Däremot menar jag att med den gamla skolan kunde ett barn med låt säga ADHD klara sig igenom i alla fall, utan att utmärka sig i samma utsträckning. Ett barn med läs- och skrivproblematik kunde tillgodogöra sig undervisningen på samma sätt som de andra - om man lyssnade på lektionerna behövde man inte läsa så mycket i boken när man kom hem. Därför har antalet diagnoser ökat enligt min mening.

Det finns en risk med detta. Jag råkade överhöra en diskussion mellan två lärare och blev beklämd när jag hörde den ene säga: "Ja, nu för tiden har ju varannan unge nån sån där bokstavsdiagnos, så det är inget att bry sig om".

De föräldrar till barn med olika diagnoser är väl medvetna om dessa problem och har ofta ägnat år åt att stångas med skolan för att försöka få adekvat hjälp och stöd. Att överhuvudtaget nämna eller försöka lyfta fram det positiva med katederundervisning idag i Sverige är tabu och väldigt fult. Men - om vi tänker oss att tillräckligt många föräldrar i liknande situation slog sig sammnan och startade en friskola. En skola med skolbänkar - varje barn har sin egen. En skola med färre elever i varje klass. En skola enligt "den gamla modellen" fast på ett modernt och roligt sätt. En skola med tydlighet och rutiner som skapar trygghet. Det finns ju så många andra sorters friskolor, så varför inte?

-Vad tycker Du?

UPP

Förälder! -Lyssna inte på de som säger att Ni ska vänta och se!

Många föräldrar till barn med läs- och skrivproblematik får höra lugnande saker som: "Han/hon knäcker snart koden", "Barn mognar olika fort", "Vi väntar och ser" eller "Ta det lugnt det ordnar sig"

-Det är inte alltid så att det ordnar sig!

Alltför många barn förlorar mycket tid i skolan innan pedagogerna erkänner att problem föreligger. Efter remisser och väntetider kommer man kanske fram till utredning hos logoped. Inte sällan få föräldrarna då höra: Varför har ni inte kommit hit tidigare? Vi arbetar ofta med barn redan i förskoleåldern. Har man då som föräldrar lugnat sig och lyssnat på skolpersonalen i flera års tid, blir man med viss rätt ganska upprörd. Men, vad hjälper det - förlorad tid är förlorad tid!

Försök få hjälp så tidigt som möjligt. Försök göra läsning kul, det är inte alltid man strävar efter det i skolan.

Ett kusligt exempel:

En liten pojke börjar första klass. Det var precis i samma veva som man inkorporerade förskoleklasserna under skolans paraply. En del barn hade gått skolförberedande f-klass och andra hade gått på dagis. Den här pojken hade gått på dagis, lekt, skojat, härjat och bara varit barn utan minsta intresse för bokstäver, rimord och sådant. Första veckan i skolan fick han med en skrivbok hem med uppgiften att skriva om sin sommar! Den här pojken blev förtvivlad. Han trodde ju att alla andra kunde både läsa och skriva utom han. Det spelade ingen roll vad hans mamma sade om att det nog inte alls var så. Mamman tolkade uppgiften som att pojken skulle berätta och hon skulle skriva. Pojken grät ,skrek och vägrade gå till skolan mera. Föräldrarna tog upp det inträffade med läraren som inte tyckte att det var något att bry sig om. Första och andra klass gick -pojken hade väldiga problem att lära sig bokstäverna och alfabetet. Läraren kom med det ena lugnande floskeln efter den andra typ de som jag beskrivit här ovan. Föräldrarna trodde ju på läraren, det var ju de som var "experterna". I fjärde klass hade pojken speciallärare i samtliga ämnen. Han utreddes av skolpsykologen och efter ett år och tre månaders väntetid kom han till utredning hos logoped.

Där fick föräldrarna höra: Varför har ni inte kommit hit tidigare?

Pojken går idag i sjuan och har fortfarande stora problem med att läsa och skriva.

Jag tycker att blivande lärare bör lämplighetstestas. -Vad tycker du?

UPP

Förälder - våga bry Dig!

Det är inte fult att hjälpa och stötta sina barn med skolarbetet. I vissa fall är det dessutom nödvändigt. Många pedagoger önskar samarbete med föräldrar, andra gör det inte. Problem uppstår när man som förälder får uppmaningen, men inte förutsättningarna. Likaså kan konflikt uppstå när förutsättningar finns, men där prestige sätter stopp för uppmaningen.

ett exempel:

Lille Kalle går i trean och han har lite svårt med läs- och skrivning. På utvecklingssamtalet får föräldrarna veta att det hade varit bra om man kunde läsa lite tillsammans hemma varje dag. Det framgår inte vad, eller hur detta ska läggas upp. Föräldrarna försöker verkligen. De skaffar lättläsa böcker och har ambitionen att nu ska det läsas. Lille Kalle däremot tycker inte om att läsa, han blir arg därför att när han har gjort sina läxor, då vill han inte mer. Hemmaläsningen är ingen läxa. Föräldrarna lockar och pockar. Kalle vill inte läsa den boken, för att den är tråkig, tjejig eller för svår. Föräldrarna ordnar andra böcker, men det blir hela tiden konflikt omkring hur långt Kalle ska läsa. Efter en tid läggs projektet ner.

Om skolan hade stöttat föräldrarna hade de i sin tur bättre kunnat hjälpa lille Kalle.

ett annat exempel:

Lille Pelle går i tvåan. De flesta i klassen läser ganska bra. Pelle tycker det är svårt och inte alls kul. Nu har Pelle en engagerad och pedagogisk mamma som "lägger sig i". Hon sätter samman enkla övningar som Pelle klarar av och får honom att känna sig duktig. Pelle tycker det är kul när han känner att även han kan. Mamman ritar bilder och Pelle fyller gladeligen i ord som SOL, KO, ROS och så vidare. Mamman vill ha ett möte med läraren om Pelle och hans läsning. Hon förklarar och berättar vad de tränar hemma, och hon betonar vikten av att klara av och att tycka det är roligt. Men - det skulle hon inte ha gjort, för då blev ju läraren indirekt kritiserad och trampad på tårna. Läraren konstaterar då syrligt: -Så trevligt att ni jobbar hemma. Sen är mötet över och Pelle får ingen ytterligare hjälp i skolan.

Hade skolan lyssnat på föräldrarna hade kanske Pelle återfått lusten att läsa.

Förälder! Behöver Ditt barn hjälp med och i skolarbetet och Du har viljan och möjligheten att ge den hjälpen - fortsätt med det. Låt Dig inte nedslås av informationsmissar eller nedlåtande "expertpedagoger". Lyssna inte heller på de unga radikala ungdomar som hävdar att Du som förälder egentligen bara är ute efter att tillgodose Ditt eget kontrollbehov.

En förälders uppgift är att hjälpa och förbereda sina barn för ett självständigt fullvärdigt eget liv.

UPP